Det konstgjorda hjärtat består av en drivenhet och två pumpkammare som fungerar som deplacementpumpar. Pumpkamrarna har ett styvt hölje och flexibla membran som växelvis flyttas via en patenterad elektromekanisk linjärdrift. Denna rörelse gör att de konstgjorda hjärtklaffarna genererar ett riktat, pulserande blodflöde.
I drivenheten används ett axel-/glidlagersystem som med hög precision styr ställdonets spolar genom statorns magnetfält. För att maximera drivenhetens prestanda finns det endast en minimal luftspalt mellan ställdonets spolar och magneterna. Lägessensorer på lagret övervakar axelns rörelse exakt och tillåter endast några tiondels millimeters förskjutning och några graders snedvridning.
De tekniska utmaningarna är många: Systemet måste vara underhållsfritt och garantera permanent precision under växlande belastning. Glidlagret måste tåla upprepade torsionsbelastningar under en livslängd på 5 år (cirka 370 miljoner cykler) samt varierande tvärbelastning, beroende på patientens läge och rörelser.
En kompakt storlek, låg vikt, kemisk beständighet och låg fuktabsorption är andra avgörande faktorer. Glidlagret är placerat inuti drivenheten , där det inte kommer i direkt kontakt med kroppens egna vätskor. På grund av plastens genomsläpplighet måste man dock på lång sikt räkna med fukt inuti drivenheten och därmed även i lagret. Dessutom får det inte uppstå potentiellt farliga nötningspartiklar av metall.
I det första försöket testades ett tvåaxligt system, men det kärvade på grund av tillverkningstoleranser som var svåra att uppnå, vilket t.o.m. ledde till att en axel gick sönder. Dessutom var utrymmeskravet för lösningen betydligt högre på grund av de två glidlagren.